Jag har blivit starkare, jag har definitivt vuxit efter allt jag varit med om. Jag står upp igen och har nu en lite annan syn på världen. Ett litet annat perspektiv. Jag tror allt handlar om perspektiv egentligen. Man måste bara ställa sig i en annan vinkel för att kunna se alla former och vackra färger som egentligen finns där. Jag uppskattar nu människorna i skolan mer. Jag blev så glad för att alla pratat och undrat vart jag var i mina tre dagar. Till och med folk jag knappt aldrig pratat med undrade och frågade. Självklart gick det runt mycket skvaller också under denna tiden, men det är den där lilla gnistan av omtanke som startade skvallret som ändå gör mig varm om hjärtat.
Både min Engelska lärare och Historielärare har frågat om hur allt är och om jag trivs i mitt nya hem. Det känns på något sätt som om dom faktiskt skulle kunnat erbjuda sig att låta mig bo hos dom om jag inte skulle trivas i nuläget. De är väldigt fina människor.
Coach har frågat flera gånger om allt går bra eller kommer att gå bra. Jag tror inte han skulle ta emot mig, och det skulle jag faktiskt inte vilja heller, haha. Men jag tror faktiskt att han skulle försökt att göra någonting åt det om det skulle vara på fråga att jag skulle lämna skolan eller inte tycka om värdfamiljen. Han bryr sig mycket om mig den mannen, även om han är hård.
Och igår när jag var hemma hos Thirza, första gången på länge så var både Paul och Melinda (värdföräldrarna) så glada att se mig och de sa att de verkligen varit oroliga. Paul hade till och med ringt min organisation och frågat vart jag var och om jag var okej. De kunde inte ge ut den informationen för de hade ju ingen aning om vem Paul var. Men det var ändå en fin tanke bakom.
När vi satt och kollade på film igår jag, Melinda, Paul, Thirza och Aki (som är nyinflyttad pga. problem i hennes tidigare familj) så började de prata om barnbarn. De sa att de inte längre hade något hopp om att deras biologiska barn skulle skaffa barn någon gång i sitt liv över huvud taget. Sen sa dom att det var så bra att de hade oss just därför. Då kunde de ju iallafall få barnbarn i Japan, Holland och Sverige... De räknade in mig i dotterskalan som om det inte var något konstigt med det och jag blev något så otroligt glad. Och faktiskt helt ärligt, det är nog min andra familj här. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och umgåtts med bara Melinda eller Paul när Thirza haft annat för sig för tillfället. De är underbara. Några sorts andrahands föräldrar här i Amerika.
Jag har fortfarande svårt att släppa in folk, jag tror det tar ett tag och helt ärligt tror jag faktiskt det är bra att hålla det mesta gömt för amerikanerna detta år. Alla här gillar drama på ett eller annat sätt. Kolla bara på deras älskade amerikanska fotboll. Det finns inga specifika regler på hur man får tacklas och inte (mer än ta inte tag i hjälmen, om du fäller någon och den slår i huvudet så är det lugnt, men ta inte tag i hjälmen), men sen när en spelare slås till marken och ligger där i plågor så kommer genast alla. Det är aldrig stoppa spelet en spelare är skadad. De vill istället forska mer om hjärnskakningar så att spelarna fortare kan komma på benen igen. Det är aldrig stoppa ryktena. De vill istället försöka trösta den utsatta samtidigt som skvallret pågår så att personen i fråga kan ta igen sig och gå och göra något mer dramatiskt att prata om. Jag uppskattar dock ändå att få vara en del av highschool kulturen. Denna upplevelse är inget jag skulle vilja leva utan!
Jag har faktiskt tagit igen mig mycket. Allt uppskattas mer och jag har faktiskt lite ångest över att det snart gått ett halvår. Framför allt familjen och vännerna hemma är nu uppskattade till en helt ny nivå. Perspektiv mina vänner! Skaffa er det, och visionen av vad ni vill ha och inte kommer att bli klarare. Jag har några så fantastiska vänner, i 17års ålder. Jag tvivlar på att alla får uppleva en sådan vänskap någon gång alls i livet. Jag är tacksam och stolt över att känna dom. Er! Och min familj och släkt är fantastiska. Vad skulle jag göra utan dom?
Jag är även lyckligt lottad med min nya värdsyster. Jag hade en liten breakdown tidigare idag om jag ska vara ärlig. Min förra familj kom på tal och det blev på det stora hela lite för mycket helt enkelt. Estefania kom fram och gav mig en kram och pratade med mig, berättade vilken fin människa hon tyckte jag var. Sen, utan ett ord går hon iväg och kommer tillbaka med min gitarr.
"Här Frida. Spela så länge du behöver."
Henne har jag känt i ungefär två veckor men detta har någon aldrig förut sagt förut och det var något så mitt i prick. Hon känner mig bra, min nya lillasyster.
Idag var vi förresten och såg på the Razorbacks, amerikansk fotboll. Något jag lite drömt om redan innan jag kommit hit. De är Arkansas stolthet! Här är även stadiumet vi var i:
Hogs är alltså ett annat namn för razorbacks, så Go Hogs står för Heja Uneversity of arkansas (the Razorbacks).
Två bilder jag faktiskt la ut på min förra blogg efter att ha sökt mycket på Arkansas när jag fått värdfamiljen. Vad taggad jag var, vad coolt jag tyckte det var. Och nu har jag faktiskt det det laget i det stadiumet PÅ RIKTIGT!
Jag och Esteffie (Estefania) idag och matchen. Vi förlora förresten, efter förlängning.
