Sårad men stående och ganska säker

Hej vänner!

Jag har nu för ett tag tagit direkt avstånd från allt vad som kan kallas kommunikation med Sverige. Jag har skrivit med lite släkt och föräldrar men inte mycket mer än så. Efter mitt senaste inlägg då jag skrev om att livet inte riktigt var som en dans på rosor så har många fina människor hört av sig. Det har betytt mycket. Verkligen, jag uppskattar er och det ni gör!

Vad som har hänt på dessa två veckor sedan jag skrev är mycket, mycket drama. En del saker har gjort riktigt ont att ta in och andra är en början på ett bättre liv här i Amerika...tror jag.

Jag ringde Lisa, hon fick reda på att Tasha varit borta väldigt länge utan hennes vetande. Hon är inte nöjd med detta men säger att hon ska ringa Tasha och prata med henne om det. Nu kommer den invecklade och ganska jobbiga fortsättningen.

En vecka efter det samtalet med Lisa så ringer hon mig igen. Detta var en dag innan homecomming, klockan var fyra och jag var på en nagelsalong med mina tjejkompisar. Lisa sa att hon försökt ringa Tasha hela veckan men hon har inte svarat eller ringt upp. Då hade hon smsat, ”Hi Tasha, I need to talk to you about Leah and Frida”. “Talk to Jessica, Im in Califonia” var Tashas svar och när Lisa sa att det inte var lämpligt eftersom hon ville prata med en värdförälder så svarade Tasha inte. Lisa förklarade för mig när jag stod där utanför nagelsalongen att organisationen inte ville att vi skulle stanna kvar i den familjen, vi skulle byta, det här var hon inte bekväm med. Jag blev ledsen. Det var jobbigt helt enkelt. Lämna allt av familj jag har här för att flytta någon annanstans till människor so kanske inte ens bor i mitt skoldistrikt. Men jag sa okej och jag var okej.

Leah hade fått samma telefonsamtal som jag och ganska snart får jag ett sms från Jessica där frågan om vi skulle flytta ställdes. Jag svarade att ja, det var det Lisa sagt och att jag hade velat berätta för henne men jag ville hellre göra det face to face. Hon sa okej, vi pratar ikväll.

Jag var med Thirza denna dag och jag och hennes familj åt frukost till middag på ett pannkaksställe som var super just denna kväll. Tasha ringde. Jag går från bordet och går ut i mörkret utanför. Tasha var förbannad. Hon säger att

Tydligen Frida, så gillar du det inte här och du ska inte behöva bo hos oss mer. Du måste åka direkt hem nu och packa din väska. Lisa kommer hämta upp dig, okej? Det var ingen trevlig ton hon hade.

Jag måste vara ärlig, jag var inte okej, inte alls. Jag grät och mådde så dåligt så jag ville och försökte spy under det där samtalet. Till en början försökte jag att inte höja rösten eller bli upprörd för jag vet att detta är hur Tasha beter sig. Men efter ett tag var det helt enkelt omöjligt att inte må dåligt. Jag försökte förklara att detta är ett missförstånd. Detta var inte menat att gå så fort om ett byte av värdfamilj ens skulle hända och att jag inte ville åka den kvällen. Hon sa att ingenting skulle gå före henne pappa, ingenting. Och om det fanns någon som inte förstod det så fine, då får organisationen se till att flytta på oss. Jag berättade om mitt första samtal med Lisa och om hur jag inte ens nämnt att hon var borta just för att jag inte ville sätta henne i en dålig sits. Hon svarar att det inte är mitt fel. Det är organisationen, definitivt. Men ni måste ändå ut ur huset, sa hon. För hon skulle vara borta till den 30nde så inget skulle förändras till dess. ”Jag är tydligen ingen bra värdförälder Frida”. Detta gjorde ont i hjärtat att höra även fast jag själv antytt det i snart en halv månad. Jag förklarar att jag gillar er, ni i huset, ska jag lämna är det väl inte mer än rätt att jag sa få säga hejdå först. Hon sa att det inte gick och att Lisa redan var på väg för att hämta upp oss. Jag ville spy, jag mådde så fruktansvärt dåligt, förfärligt helt ärligt. Jag berättade för Tasha att jag inte lämnar huset ikväll, det gör jag inte! Hon sa att det fick jag ringa Lisa och prata med henne om, okej, hejdå. Sen la hon på. Där satt jag ute på en röd parkbänk utanför en vit pannkaksrestaurang smått föräldralös och grät så högt så att människorna som gick förbi blev obekväma. Jag vet att mycket Tasha gjort under dessa 3 månader har varit dåligt men hon är fortfarande den enda typ av mamma jag har här. Att höra något sådant från någon som åtminstone är menad att betyda mängder för dig, det gör ont, riktigt ont.

Lisa skriver i ett sms till mig att Tasha överreagerar. Jag ringer henne och hon säger att vi inte alls ska flytta den kvällen. Men att vi sa flytta och antagligen inom ca fyra dagar. Lisa och Tashas samtal enligt Lisa när jag pratade med henne samma kväll:

(Tasha hade hört ”ryktena” om att vi skulle byta värdfamilj från Jessica som hade undrat vad det var frågan om när Leah berättat om henne och Lisas samtal. Det sårar mig att Jessica berättade Tasha så allt detta drama startade, jag hade hellre berättat för Tahsa när hon kom hem, men gjort är gjort. Tasha ringer i alla fall äntligen därför upp Lisa)

Lisa -Hey Tasha, why didn’t you tell me that you was going away for that long?

Tasha –I haven’t had time to call you.

-It takes only two minutes to call and let me know…

-I haven’t had two minutes.

-If you haven’t had two minutes on these three weeks to call me and let me know that you are going to be away for three weeks from Frida and Leah, then that is exactly why we have to move the girls to another home.

-Fine, then come pick them up right now. If you don’t respect that I need to take care of my father then I can’t understand you.

Jag blev upphämtad av Jessica. Thirzas värdpappa frågade om jag ville flytta in hos dem, samma kväll. Men jag sa nej, jag måste reda ut allt först innan jag kan göra sådana beslut.

Sen säger Tasha till Jesssica att vi får bo kvar om vi vill men inte är tillåtna att gå på homecomming. Som något sorts straff på något vis.

Nästa bud är att vi får gå men Jessica, Christina, John och Bracey är förbjudna att skjutsa oss dit eller hem och vi får bara åka direkt dit och direkt hem. Det slutar med att jag och Aki äter middag med Thirzas värdföräldrar innan dansen och Jessica skjutsar oss hem efter. Tasha var inte hemma och John sa att allt detta var okej. Men jag var fortfarande tvungen att åka direkt hem och inte sova över någonstans. Där sprack min plan på att gå på någon sorts efterfest med Thirza. Hon hade kul i alla fall...

Jag pratar med min värdpappa som är väldigt snäll och lugn och äger att allt ska ordna sig och att ja borde gå och ge Tasha en stor kram när hon kommer hem. Sen åker han tillbaks till sitt lilla hus i Missouri utan att säga hejdå, som om det vore en självklarhet att vi skulle välja att bo kvar.

Tasha säger att vi får bo kvar om vi vill men att det då ska bli förändring. Tydligen har jag varit för mycket med kompisar (för mycket är alltså tydligen: en eller två gånger i veckan, endast på helgen alla gånger). Sen tycker hon att jag har varit för mycket på datorn. Det ända jag gör på datorn är att skypea på söndagsmornar och skriva på bloggen i princip. Som ni vet så skriver jag ju inte på bloggen särskilt ofta eller länge och söndagsmornar är söndagsmornar, är inte dom som gjorda för skype? Eftersom Tasha aldrig ser mig efter skolan och ser att jag aldrig är på datorn eller skypear då så tror hon att jag alltid gör så som jag gör på söndagsmornar eftersom det är då som hon inte är jobbtrött och orkar bry sig om vad vi gör. Dessutom har jag försökt sitta på nedervåningen där Tasha är när jag skypear eller skriver blogg. Men när man skypear blir det svårt och höra osv pga barnen och alla djur där nere. Sen tycker hon att Leah är så osocial som alltid går upp och tar en powernap efter skolan (detta har Leah aldrig gjort). Etc. Det gör mig ledsen, jag är oftast bra på människor, andra personligheter osv, vad gick fel känner jag?

Hon kom hem igår. Hon var otroligt glad. Jag ville inte bryta hennes hjärta eller glädje så jag sköt på att ta snacket som vi omgående ska/måste ha. Idag, haloween var inte tillfälle så nu planeras det att tas imorgon bitti.

Jag skulle varit med Thirza och Lauren och några andra tjejer ikväll och besöka ett haunted house men blev inte så. Tasha vill inte att jag är iväg mer än en kväll i veckan och jag går hellre på någon amerikansk haloweenfest som några av våra vänner pratat om imorgon eller lördag. När jag berättade att jag ville åka till Thirzas hus så frågade hon om det var Thirza som var barnet som inte hade några sysslor och om det inte var de värdföräldrarna som inte gav ut några. Jag mindes då att jag pratat om mina problem i värdfamiljen med Thirzas värdföräldrar och sedan berättat det för Jessica. Jag frågar Tasha och mycket riktigt så har Jessica berättat för henne. Men varför? Nu gillar inte Tasha Thirza eller hennes värdföräldrar… Jessica visste att detta skulle hända, så varför sa hon så…?

Jessica har varit lite av en bitch mot mig enda sen jag sa att jag ville byta. T ex hon smsar mig och skriver att hon kommer komma hem sent, jag erbjuder mig att laga middag. Hon säger att jag kan "bake the whole chicken, it's in the refridgerator". Jag säger att jag aldrig gjort det förut men jag lagar gärna något annat. Då börjar hon ifrågasätta och säga att: Va!? Har du aldrig gjort det förut?!

Sen säger hon att jag ju visst sett henne göra det en gång. Då skriver jag att jag aldrig såg hur hon gjorde. När jag kom hem från skolan så var kycklingen i ugnen. Då svarar hon mmmmhm.

Jag förstår varför hon är upprörd men inte vad jag har gjort. Hon sa att jag alltid kunde prata om värdfamiljeproblemen med henne men tydligen så går hon då och berättar för Tasha eller tar åt sig. Känns som allt bara blir fel nu.

Imorgon blir ”Snacket” i alla fall.

Och just som det känns nu, idag, ikväll så vill jag byta familj. Jag känner mig säker. Jag orkar inte längre helt enkelt.

http://www.youtube.com/watch?v=GemKqzILV4w

on our own.

Har varit på nöjesfält, fotbollsmatcher, hälsat på brandstationer med mera

It's okay not to be okay

Somsagt Allt är inte så lätt just nu. Hittills har jag inte riktigt känt för att skriva ner allt. Jag har vart trött och kanske lite ledsen. Men varför jag känner och tänker som jag gör är pga min värdfamilj.

En stor faktor är att jag bor långt ute på landet, mitt ute i ingenstans. det skulle väll kanske inte göra så mycket om jag oftast hade tillgång till skjuts, men eftersom Tasha och John är borta (Tasha har aldrig skjutsat mig nånstans heller so far), Bracey jobbar mycket. Jessica har ont om pengar och jobbar deltid, hon försöker därför jobba extra så mycket som möjligt och det känns då inte heller helt rätt att ta hennes bensinpengar, även om hon insisterar.

En annan sak är att Tasha inte är här. Även när hon är det är hon frånvarande mentalt. Hon pratar inte med oss. Jag försöker få oss att klicka genom att prata med henne och fråga om hennes problem osv. Men det slutar bara med att hon berättar om sina problem, suckar och sen går ut och röker och dricker sin öl.

En annan sak är kommunikations svackorna. Redan innan vi (jag och Leah) kom hit så var saker och ting oklart. Det stod att jag skulle få ett eget sovrum och dela badrum med Leah. Nu delar jag sovrum och delar badrum med Bracey och Marissa och Markus när dom är i huset. Hon skrev också till mig att hennes dotter med familj skulle bo på nedervåningen när jag och Leah skulle vara här. Men istället bodde Jessica och Bracey här när jag kom, två människor jag aldrig hört om. Inte för att det är ett problem, men det känns lite oärligt. Det är också det att hon aldrig berättar något för oss. Vi kan få reda på att vi ska bra borta hela helgen en dag innan vi åker. Then what about our plans? Eller när hon helt plötsligt var borta i en vecka eller tre veckor utan att berätta att hon bestämt skulle åka innan. När hon förklarade att vi fick reda på att vi hade gratis skollunch var hon otydlig med det så jag inte förstod och när hon uppredande det en vecka senare så fick jag dåligt samvete för att jag inte tagit nytta av det som dom praktiskt taget betalar (skatt) för (alla har inte gratis skollunch). Samma sak med när hon inte förklarade hur abonnemanget fungerade och jag nu tydligen kanske använt upp nästan allt internet av vad vi alla hade (vi har som en familjeplan). Fast förstod henne inte riktigt ändå, för hon skicka bara ett litet kort sms.

Sen finns det ekonomiska problem. John jobbar mycket och tar ofta jour (han kan därför inte komma hem). Tasha hatar sitt jobb och hoppas på att bli sparkad nu när hon är borta i Califonia i 3 veckor. Det är ont om pengar så alla hästar plus båten plus mini känguruna ska säljas. De har stängt av internet i huset också (inte jättestort problem dock, jag och Leah kan använda Jessicas). Tasha är dessutom fortfarande i domstol och hon är alltid stressad. Det finns familjeproblem, definitivt. Mycket som jag inte kan skriva om här men som har fått konsekvenser av att Tasha inte pratar med några av sina döttrar... Det är dock definitivt inte bara Tashas problem. Det finns ingenting normalt med barnens uppfpstran heller. Deras pappa kan inte ta kommando över dom, han är för soft. Tasha bryr sig inte riktigt dom. Jag tror inte hon riktigt vet hur hon ska handskas med dom. De lyssnar dessutom inte på vad de äldre säger till dom. Därför blir det mycket ansvar för mig och leah när Tasha är borta så mycket (Jessica hjälper ju till mycket dock). De kan gå upp efter läggdags och baka kakor, äta popcorn till frukost eller skrika när dom inte får som dom vill, det är mest Maddie dock. Hon är 9 år nu...

Sen är det uppgifterna vi har i huset. Jag förstod inte att detta var fel först, vi hat ju uppgifter i mitt hus hemma också och jag älskar mitt hus hemma. Men t ex när jag pratade med Christina och hennes pojkvän Scott så förklarade dom att såhär ska det inte vara. Det visste jag inget om, jag har aldrig varit utbytesstudent förut. Det är klart jag inte gillat det men vad har jag att säga till om när ingen annan inkl. De vuxna ifrågasätter. Uppgifterna är att diska när man ser att det behövs (gäller alla), sortera tvätten när man ser att det behövs (gäller alla) och mata hästarna (gäller mig och Leah). Detta har nu slutat i att jag och leah står och viker våra värdföräldrars underkläder och diskar i nån timme istället för att gå och lägga oss när vi är trötta och ska upp tidigt nästa morgon. Detta är något som kan hända ofta. Vd det gäller att mata hästarna så har jag väll inget emot det. Men det tar tid, det är 8 hästar... Och det är ansvaret som är jobbigt. Om inte vi matar dom så får dom ingen mat och Tasha blir arg. Så borde det inte va, det är inte våra hästar. Jag hjälper gärna till men jag känner för mycket ansvar och press som det är nu.

Jag har umgåtts med Thirza och hennes värdfamilj mycket och insett att det inte borde vara så som jag har det. När jag pratade med henne om mina problem sa hon att hennes värdfamilj var öppen för att ta en till utbytesstudent. Detta skulle ju vara underbart vad det gäller familjen. Men har fortfarande problem med att se mig och Thirza leva ihop. Jag gillar henne jättemycket men hon är mycket för att jämföra (vilket jag inte är i USA för att göra) och hon beter sig i många sammanhang som lite bättre än alla hemma. Hon var tydligen väldigt populär och ganska bortskämd i Holland, detta speglar av sig på hennes attityd många gånger.

Men när jag ändå väl var öppen för att tänka på denna idé så hörde jag att Aki också hade problem och att det var prat om att hon kanske skulle byta till Thirzas familj. Akis värdmamma och Thirzas värdmamma känner varandra och Aki har varit hemma hos Thirza mer än jag pga att de bor 5 min från varandra. Även om jag tror dom känner att jag platsar bättre i det huset så kanske hon här förtur. De vill nämligen inte ta 3 utbytesstudenter.

Jag ringde därför Lisa igår, min local councler. För att se om det fanns någon familj i Bryant High School som var villiga att ta en utbytesstudent. Jag vill veta det innan jag ens börjar ta reda på mer info om att byta. Jag kanske behöver flytta ur Arkansas, vem vet.

Vad hon sa var iallafall att vad hon vet finns det inte någon familj som bor i Bryant High School området. Eller ja, det fanns en familj som gjorde det men de ville ha son utbytesstudent i en privatskola om de de skulle få en. Men hon ska kolla upp det och smsa mig sen om ca en vecka (mitt förslag). Jag berättade inget om att Tasha är borta för hon visste inte om det och jag ville inte sätta Tasha i en obekväm sits. Jag råkade säga att hon åkte till sin pappa när hon gjorde det första gången, då hon var borta i ca en vecka. Jag sa att hon var borta i ca fyra dagar och det var Lisa inte alls nöjd med...

Det krävdes ett outside perspektive för att inse att detta inte är så som det ska vara. Men nu vet jag och jag och Leah har gjort en lista på saker vi inte trivs med så vi ska åtminstone prata med Tasha när hon kommer hem, så får vi se vad som händer sen. Det känns såklart jobbigt att lämna och byta. Leah är min syster nu, Bracey min värdpappa och Jessica en av mina bästa vänner här... Jag är en sån som lätt blir attached i sånnahär situationer. Tänk om jag nu får byta skola och knappt aldrig får se Leah igen. Det är inte vad jag vill. Dessutom har jag 8/10 ggr the time of My life på denhär skolan och med dess människor. Därför har byte varit svårt att tänka på.

Leah, som är otroligt carefree, har även sagt att hon nog vill byta om jag byter. Jag förstår det, 100%. Det skulle bli ensamt på gården utan mig. Och att vara helt ensam i huset är både obekvämt och lite läskigt. Men jag vill såklart inte sätta henne i den situationen så att hon också vill byta. Men detta är också mitt år, vilket får inkludera att jag får vara självisk lite då och då är jag rädd.

Har knappt sagt något till mina kära vänner därhemma om detta. Det har varit svårt och jobbigt att prata om. Men nu behöver jag er mina kära vänner. Så tro inte att jag glömt er!

Allt kommer lösa sig, det är jag övertygad om, somsagt.

Aldrig över

http://www.youtube.com/watch?v=rrfz38D128w

- Längesen i Spanien

Tusen miljoner miljarder

Jag måste bara berätta för er alla hur tresiffrigt tacksam jag är för alla er som finns där hemma som stöttar mig. Era små facebookmedelanden eller instagramkommentarer gör så mycket ska ni veta. Det påminner mig om att jag kan bygga upp et bra liv för mig själv lite var som. Det är så jag ser på det. Jag älskade mitt liv där hemma, men det betydde inte att jag inte ville utforska mer. Mitt underbara liv där hemma blev mer som ett kvitto för hur bra jag kan göra det för mig själv. Vad jag är kompetent till. Så återigen, tack för att ni hör av er. Tack för att ni finns där, även fast jag inte gör det fysiskt.


Min familj är ju också guld värd. Pratade med min far för några dagar sen och dagen efter fick jag denna blid med texten: du verkar nere, här kommer en uppmuntran.
Vad skulle jag göra utan min svenska familj?

Han tvingade tillochmed en postkvinna posa, hur underbar är han inte, hahhaha

Where do you go when you're lonely?

Jag är nog nere i min svacka nu.

Jag tror vi alla får en sån chock någon gång. Är det här min dröm? Blev det verkligen som jag trodde, ville och drömde? Svaret blir alltid nej. Jag säger inte att det är dåligt, det är bara ett faktum. Men när du är på andra sidan klotet och får den välkända känslan så är det en annan sak som händer med dig. Du börjar göra något som är strikt förbjudet, jämföra. 

Jag är frustrerad, trött och utom räckhåll just nu. Men snart ska jag stå igen. Jag brukar resa mig och stå. Jag vägrar ge upp!

http://www.youtube.com/watch?v=SkiF_aKen_k

Ett år och två dagar sen

'

För exakt ett år och två dagar sen var jag hemma. För ett år och två dagar sen visste jag inte att jag skulle åka.  Jag visste inte att jag skulle våga och klara. Jag har växt sen dess. Jag skulle vart stolt över mitt framtida jag, där bland löven, för ett år sen och två dagar.

Men sånt gör mig antagligen bara starkare

Tasha ska åka till sin pappa i Califonien i en månad nu föressten. Jag vet inte hur jag ska känna för det. Det är ju inte som att jag hänger mycket med henne nu som det är ändå, men det skaver lite i hjärtat på mig vid tanken av att min egen värdmamma kanske inte kommer vara hemma på min födelsedag. När jag tänker tankar som den känner jag mig dock bara barnslig och naiv, inget jag vill vara för mycket av. Så positiva tankar är det som gäller nu!

Lite annan fakta:
Bildläraren gör mig glad varje gång jag ser henne. Hon har ständigt något nytt projekt, special uppgift eller extra uppmuntran till mig. En dag sökte gon till och med upp mig och frågade; "Frida är allt bra med dig idag?" För er som känner mig och mitt morgonhumör så är detta ingen orimlig fråga för en främling att ställa till mig. Men jag blev ändå lite sådär småfnittrigt lycklig över att hon brydde sig och plötsligt kände jag at jag tog ennu ett steg närmare tröskeln mot att känna sig hemma här i western.

Lite annan fakta nr.2
Jag blev inte homecommingqueen. Det var sjukt många (många fler än vad jag trodde) som röstade på mig. En av mina homies som går 10th grade röstade också på mig, fastän han inte fick, haha. Ja detvar gansa stört faktiskt. Killar och tjejer jag bara träffat ca en gång kom fram till mig och sa att Frida jag röstade på dig, jag hoppas verkligen du vinner, du är så vacker. Det värmer till lite i hjärtat varje gång.

nr.3
Jag känner mer och mer connection med Braisey, Jessica och Leah nu. Braisey och jag satt och pratade i någon timma och lagade mat tillsammans (dvs öppnade några plastpåsar och slängde in diverse ingredienser i ugnen), han känns som en värdpappa till mig här. Han ringde tidigare under dagen och berättade att han hade köpt pop tarts, yoghurt, olika sorters kex, bagels och fixat snacks åt oss (handla, är något Tasha inte alltid sköter super, och handla nyttigt är hon faktiskt ganska helkass på). Jag säger tack flera tusen gånger och skiner upp lite av den nya mat-infon, "Yeah, I gotta take care of my girls right?" svarar han, och då kände jag mig så hemma och så väldigt glad.

Leah och jag bråkar hela tiden men vi är aldrig arga på varandra. Jag har på dessa 2 månader tjafsat mer med Leah än jag gjort med Agnes på nått år, haha. Men vi är aldrig sura på varandra länge, aldrig. Vi kan seriöst skrika och svära åt varandra i ena sekunden, sen säger vi vi släpper det och snart sitter vi tillsammans i soffan och äter youghurt som vanliga syskon. Hon är verkligen som min syster, jag känner mest familjegemenskap med henne än med någon annan!

Jessica är nu 29 å men hon beter sig som en tonåring. Hon kan vara väldigt mogen och erfaren, men att hon har kvar sitt unga beteende gör att hon enkelt passar ihop med mig och Leah, vilket jag gillar. Jag, Leah och Jessica bråkar alltid, alltid på skoj, men det är det vi gör. I längden ger våra internskämt mycket skratt.

Idag var en bra dag, jag ska försöka få till fler såna här dagar. Ibland går det neråt, men sånt gör mig antagligen bara starkare.

Braisey and Leah in the  kitchen this night:

För att en nära vän till mig ville veta vad jag gör på bildlektionerna

skisser:

När jag lägger ned mig:

Grattis till min babysister här i Amerika

Sunday funday. Vi firade maddie 9 år, red, åt tårta och umgicks, barn och vuxna inklusive Christina och Tashas familjekompisar.

Jag och Japan och skräck

Lördag var jag med Aki och målade krukor på ett pottery worx. Kul faktiskt, väldigt lyckat. Sen var det bio som jag sett fram emot så mycket. Jag kan ju dock inte påstå att jag njöt alls några av minuterna i den biosalongen för min galna värdfamilj hade självklart valt en skräckfilm. Inte vilken skräckfilm som helst heller, the conjuring, se den och du kommer inte kunna sova på några nätter om du bor på landet mitt ute i ingenstans i ett knarrande hus. Det var jag, Bracey, Leah, Jessica och Marissa som skulle gå. Jag fick ett sms från Jessica där hon berättade vilken film det var och om jag ville komma. Självklart ville jag på bio och filmnamnet tänkte jag inte så mycket på. Jag frågade Leah om filmen kommer vara läskig, hon svarar nej inte så farligt, och vi går in. Jag förstår ganska snart att det är en skräckfilm och när texten "based on a true story" kommer upp så spärrar Jessica upp ögon och säger "shit, Frida is gonna freak!!" mycket riktigt gjorde jag det. De drivs fortfarande om mitt ansiktsuttryck efter bion här i huset. Så fort som filmen var över tog jag mins skor och sprang ut. Haha, jag förstår inte hur de andra kunde sitta och glo utan att skrika, blunda eller dö lite smått. Mina öron gjorde ont när jag kom ut ur rummet då jag hade hållit för öronen de hela två timmarna.

Sweet 16

Fredag kväll var det Jakerias födelsedags party. Kul, roligt, amerikanskt, intressant och om jag ska vara ärlig, väldigt akward... Twerka är något större än stort här i staterna. På fester och födelsedags partyn dansar man inte, man twerkar, och helst framför någon kille som håller i höfterna, helt nyktert och med föräldrar som tittar på... Nu kanske ni tror att detta var ratat och hatat av föräldrarna där, då det faktiskt iprincip är som att ha sex fast med kläder på, men ikke! Det var tom anordnat en twerktävling med föräldrarna som hejande dommare. Ni som känner mig kan nog förstå mitt ansiktsuttryck när jag för första gången såg en tjej twerka på det pinsamt nog tomma dansgolvet på en kille, och alla stod och glodde. Och efter ett tag gjorde alla detta! Det finns ju knappast något som kallas vänskap mellan killar och tjejer i dethär landet. Det var ju inte riktigt någon som pratade med killarna heller. Jag introducerade mig och hade någon kort dialog med dom (ska jag va ärlig var dom ganska tråkiga) men för övrigt var dom som sin egna lilla grupp i rummet och stod mest och väntade på att någon tjej, vilken somhelst skulle ställa sig framför dom och twerka.

Men men detta var ändå kvällen jag typ lärde mig twerka och i övrigt var det väldigt roligt. Rummet var så Sweet16 som ett rum kan va, med godis bord, siden klädda stolar, cheese dip och stora ballonger utspridda över golvet. En lite kul sak som hände var att Jakeria (precis som i filmerna) kom in i en fin rosa klänning och vackra högklackade, bara för att sen gå och byta om igen. Sen var det dags att åka hem, kl 11 (jag höll ju på att dö av skratt när jag hörde festens "öppettid" 8-11). Då kommer minsann en kille fram och säger att "nej vad tråkigt ska du åka, ta hand om dig". "Känner jag dig?" kände jag, gav honom en kram och gick. Sen åkte jag hem till Leah och berättade allt och vi skratta så vi grät.

That's how we do it in Merica!

Denna fredagen var det också ett pep rally för blue and white. Jag och Thirza gick dit och skrattade lite åt den överdrivna hysterin över vårat halvdåliga fotbollslag som ändå förlorade kvällen därpå. Men det är otroligt kul, varje årsgrupp har sin sida av lokalen och så utförs en tävling där den som gör "karusellen" roligast vinner. En junior ställer sig framför alla juniors, en senior framför alla seniors osv och sen dirigerar de något som påminner om raketen fast med mer skrik och hysterik. Den representanten som är roligast vinner. Älskar våra pep rallyn.
Random bild på mig och Baylie från första pep rallyt:

Party in the USA

Fredag till lördag sov jag hos Thirza och lördag åkte vi till gymmet och såg på film, Aki kom över en sväng också.

Sen var det kväll och dags för äventyr så Kayla kom och plockade upp mig och Thirza vid hennes hus, vi träffade killarna på en Wallmartparkering en bit bort och sen bestämde vi oss för att åka hem till en av deras vänner, till "festen", som egentligen bara var avslappnat häng med vänner men vad gör väll det. (En lite rolig parantes är att det stod mellan att åka till denna vännens hus eller åka till ett hunted house, ett läskigt förfallet hus. Sånt gör vi bara inte i Sverige. Varför vet jag inte..) Dethär var dock något jag aldrig förut upplevt... Jag älskade varenda minut av det. Fantastiskt annorlunda. Där kom jag och Thirza hyfsat uppklädda. Vi får låna ett par sportshorts och en hoddie var och sen bär det av på fyrhjulingarna. In i skogen mitt i ingenstans. Och gissa vad vi hitta? Fler ungdomar med sina bilar och fyrhjulingarna!!! Där stod vi ett tag, barfota i leran och bara prata. Rednecks nästan hela högen men vilken upplevelse och vilken kväll. Jag och Thirza skrattade hela vägen tillbaks på asfaltsbacken och jag hade låten Ride i huvudet när jag satt och höll om en kropp framför mig med vinden i håret i en fart som fick mig att tappa andan av lycka. I just ride. Sen kommer vi tillbaks till huset. Något som vi gjorde hela kvällen (och som jag aldrig upplevt i Sverige) var att vi spelade och sjöng. En av killarna hade en otrolig röst, han blev signad i LA för ett tag sen och han tog gärna gitarren och spelade sina hemgjorda låtar. Kayla kunde improvisera med stämmor och annat och en annan kille där rappade sjukt bra, bästa jag hört från någon jag känner so far! Självklart sjöng jag med och tog gitarren så fort som ingen annan kunde ackorden till låten vi ville spela. Jag har VERKLIGEN saknat att sjunga och spela tillsammans med någon nu när jag inte längre har min musikbegåvade tvilling till hands.

Allt var i övrigt lite som en blandning av We cant stor och party in the USA.

Vi dansade också, spelade kortspel, pratade, skrattade och jag log hela kvällen. Sen gick vi och la oss kl 4 i någon random säng i huset, vaknade upp nästa morgon kl 8.30 och åkte hem. Sen sov jag resten av dagen, förutom när jag pluggade, kollade på film eller umgicks med Braceys son som var här, Marcus. Riktigt trevlig grabb.

Amerika som det ska va

Förra fredagen var jag och Thirza på saltball. Detta är årets största american fotball match på highschool nivå. Benton against bryant. Alla var klädda i skolans färg blå och alla var all in.

I skolan samma dag hade vi ett sjukt pep rally. För er som aldrig gått på ett amerikanskt highschool förut så kan jag berätta att ett pep rally är under lunchtid för alla som vill komma och kolla. Bandet spelar, cheerleaderna hejar, dansarna dansar och spelarna visar upp sig i sina numrerade tröjor typ "hej här är vi det är oss ni ska heja på ikväll". Gamedays (fredagar då det är en match på kvällen) är dagarna då skolan är som mest amerikansk. Alla som representerar skolan som något vettigt har på sig sina kostymer. Dagarna då cheerleaderna får bryta dresscoden med sina för korta kjolar och för små axelband. Folk har hornet-tatueringar (skolans symbol som är ett vitt och blått randigt bi) och folk går och köper bryant-tröjor i skolans egna hornet-shop. Ja, det finns på riktigt en liten affär i skolan där du kan hitta allt från pennor till tröjor med vita och blåa tryck och små hornet-bin här och där.

Matchen va kul. Vi hängde med Thirzas senior friends och alla var snälla, amerikanska och snygga. Efter matchen gick jag, Thirza, Courtney och Kayla (Thirzas vänner) ut och hängde med några härliga engelskpratande människor vid en av killarnas bil. Otroligt bra kväll. Blanda lukten av pizza och för söt parfym med varm sommarluft skrattande ansikten. Det var min kväll.

Men underbart är kort och sen åkte vi hem. Men innan dess blev vi bjudna på en liten "fest" av en kille vi träffade där.