Året i USA: Can't start a fire without a spark

Hej svenskar.

Det har hänt mycket sen jag skrev förra gången.

Jag har varit och Ätit grekisk mat och shoppat med Jessica, Leah och Chris (Christina). Det enda jag köpte var två par trosor från VS och jag var ensam om att köpa något. Men det var väldigt lyckat. Jag känner att jag klickar väldigt bra med Chris och när jag började prata om ”problemen” med Tasha och allt jag haft sa hon att hon kände igen sig 100%igt. Jag blev sjukt lättad.

För er som inte vet. Christina är perfekt. Tasha älskar henne, det är hennes bästa vän och de kan prata om allt bakom sina cigaretter när de sitter ute och röker i likadana byxor. Dessutom är hon smart och vacker och perfekt. Så när hon sa att hon kände igen sig i mig försvann klumpen i magen och jag kunde slappna av lite mer. Sen den dagen då vi prata hör hon av sig lite då och då bara för att se att jag mår bra och har det bra. Jag fick ett långt sms på kvällen efter shoppingrundan där det stod att jag får höra av mig, alla gången, när jag vill. Jag kan få komma och sova över i hennes lägenhet eller få skjuts av henne eller bara prata. Vilken fin människa, like I told you, She’s perfect!

Dock skrämde det mig att hon faktiskt erkände att det blir tråkigt på ranchen i längden och att bo långt ifrån allt var förfärligt…

BASKET

Jag spelar basket nu. Jag är inte bra på basket än, men jag spelar basket nu. Och jag gör det med ett leende på läpparna för jag är så lycklig.

Såhär var det. Jag gjorde min tryout och skulle preecis lämna lokalen för att hinna till den stekheta bussen. Coach frågade om jag skulle gå nu och när jag sa ja frågade han om jag alltid vartvungen att lämna denhär tiden (ca 40 min innan träningens slut, då bussen lämnar området). Jag sa som det var att jag inte hade någon som kunde hämta upp mig.

”Then I’ll think you’ll be the manager… do you understand?”

*manager-vattenflicka, sitta och titta på och skrika “Go hornet!” lite då och då.

Jag gick där ifrån med tårarna i ögonvrån. Gud vad arg jag var.

Om jag skulle bli hindrad från att spela pga min förfärliga brist på talang skulle det vara helt okej. Jag ville hellre ha ett ”Frida you suck, get out of here” (och jag lovar er han skulle kunna säga så) än ett ”THEN I’ll think you’ll be the manager…” som om jag kunde ha fått spelat bara jag haft skjuts lite senare ifrån skolan…

Jag kom hem och var väldigt ledsen. Tasha eller John sa ingenting till mig. Men Jessica lyssnade och Braysie blev min räddning så sen blev allt bra, hyfsat iallafall. Han är lite faderssymbolen här för mig och Leah.

Jag tror det bara är det att jag är så ovan. Min pappa där hemma säger jag älskar dig och berättar hur bra jag är varje dag, min mamma är känd som den söta mamman och är gullig och gosig. John, pappan här är som en vän och Tasha är ganska tyst och ärlig. Ibland bra, ibland svårtolkat… Men jag gillar dem.

I vilket fall så kunde en kompis till mig i basketlaget sjutsa mig de dagar hon kunde och när jag sa detta till coach så sa han allt var okej då. Då frågade jag om min skicklighet. Jag är sämre än dom andra i laget och jag kan inte övningarna eller taktikerna de har inlärda. Coach frågade vad jag var ute efter och när jag svarade träning och upplevelse sa han.

”Good, then that’s how we are going to do it!” = träna med dom (de övningar jag kan vara med på), vara vattenflicka på matcherna. Men ändå SHIT JAG ÄR MED I LAGET!

Det kanske låter illa men det känns som att det kommer gå bra även fast jag knappt kan något nu. Och jag blir alltid lika glad när coach skriker ut att:

”HOW COME THAT SWEDEN IS AHEAD OF SOME OF YOU GUYS” eller

“Not so bad, for someone coming from another country…”

En hel del andra roliga saker har hänt. Jag har umgåtts ganska mycket med denhär killen jag skrev om i förra inlägget, bara i skolan dock. Och så en dag så följde han mig till en klass, jag tror det var i onsdags. Han frågade hur lång jag var och när vi kommit fram till att vi var lika långa/han var lite längre, så frågade han om jag ville gå på homecomming och balen med honom. Jag blev SÅ smickrad!!!!!! Det gjorde vekligen min dag. Men jag sa ändå kanske, för jag gillar honom inte på det sättet och om jag skulle få någon pojkvän eller liknande så går jag nog hellre med honom. Men han är en fin kille och han har redan planerat in att vi ska klättre i berg och kanota en dag, spela basket och simma en annan och sen ska jag komma till hans jobb och äta sallad! Så så är det.

Att bro på homecomming (en sorts bal), det börjar närma sig, det är nu i oktober, jag och Thirza ska antagligen åka och shoppa klänning nästa vecka. Hur som helst så kunde man anmäla sig som ”vilja vara homecomming queen” på kören förra veckan. Jag gjorde det, kändes som en kul grej. Men då börjar mina körkompisar skrika ut att nu ska de skylta om team Frida och göra posters osv. hahhahaa vet inte riktigt vvad jag tycker om det men dom är väldigt söta i alla fall.

Sen kom några andra ifrån kören fram till mig och säger att:

”Frida you are so going to win, you know everybody”

“As soon as you put your name in, everybody else just lost…”

Hahah och det är lite kul för folk har flera gånger sagt att alla vet vem jag är och att jag är känd här på skolan. Hahah

Övrig info om min tid här:

· A i alla ämnen, förutom matte då antagligen, det är skitsvårt!!

· Sov över med Jakeria igår

· Var på ett väldigt fint berg, Pinnacle Mountain, look it up, det är fantastiskt vackert

· Vi ska campa på ett dirtbike race nu i helgen, vilket jag faktiskt ser fram emot

· Var på en vacker promenad idag med John (pappan) och kändes som att han också tyckte att det var kul! Sen på eftermiddagen idag så åkte John ut med mig på fyrhjulingen och visade en väg som vi kunde rida på med hästarna. Jag var helt stum för det var så vackert och lagom varmt och perfekt. Och det gick så fort så jag inte kunde andas och jag älskade varje sekund av det till 100%! Du vet jag fick en såndär känsla av att jag visste precis Vad jag gjorde här i Arkansas i ett år.

· Vi hade family-meeting. Kände mig mera hotad mot om jag skulle gör något olagligt eller illa än omtyckt och uppskattad om jag ska vara ärlig.

Menmen. Nu är det inte mycket som saknas för att jag ska kunna ha ett hem här. I’m getting there. Men det är fruktansvärt svårt. Jag har mycket att sakna… Varför måste ni alla vara så förfärligt bra!!??

Era meddelanden, uppdaterande, klagande eller peppande, hjälper. Att jag vet att jag har kvar er där hemma när jag kommer hem betyder mycket och gör det lättare för mig att hålla ut i mina svåra stunder. Och sånna har jag ibland!

Men allt kommer bli så ra som det bara kan bli. I got my spark!